Klangfullt och storslaget

Konserthuset, Stockholm, 31 januari 2019

Franz Schreker: Kammarsymfoni
Anton Bruckner: Symfoni nr 2 c-moll, (1877 ed Carragan)

Kungliga Filharmonikerna
Dirigent: Christoph Eschenbach

Foto: Christoph Eschenbach © Jan-Olav Wedin

Att koppla den senromatiska kammarsymfonin av Franz Schreker med giganten Anton Bruckners andra symfoni är ett bra programupplägg. Schreker spelas allt för sällan och Bruckners tidiga symfonier har först på senare år fått fäste i repertoaren. Båda verken är mycket hörvärda.

Kvällens dirigent Christoph Eschenbach är en aktad och välrenommerad musiker som har gjort mycket fint, inte minst på skiva, både som pianist och dirigent. Det fanns därför anledning att ha höga förväntningar på konserten.

Franz Schreker föddes 1878, ungefär vid tiden för tillkomsten av Bruckners andra symfoni, och är nog mest känd som operatonsättare och dirigent. Kammarsymfonin komponerades 1916 och fick undertiteln ”för 23 instrument”. En orkesterbesättning bestående av flöjt, oboe, klarinett, fagott, valthorn, trumpet, trombon, harpa, celesta, harmonium, piano och tolv stråkar skapar nya och spännande klanger.  Redan i inledningen, som sätter verkets atmosfär, med en flöjt som svävar över klanger från harmonium, celesta och piano känner man att här är kommer vi att bjudas på klangkombinationer som vi sällan hört förut. Musiken byggs sedan sakta upp och liksom böljar fram. Det är fråga om tonal musik, men den rör sig allt som oftast i tonalitetens utkanter. Den som gillar tidig Schönberg eller Max Regers musik känner sig nog också hemma i Schrekers klangvärld. Det här är musik som man kanske inte omedelbart tar till sig första gången man hör den, men den växer vid varje genomlyssning. I ett landskap av nya klanger och ”flytande” harmonier är det viktigt att dirigenten hittar rätt puls för att både hjälpa lyssnaren att fånga verkets struktur, men också för att göra symfonin full rättvisa. Jag tycker inte att Eschenbach lyckades med detta fullt ut och då är det lätt att vissa partier uppfattas som kantiga eller strukturlösa. Däremot tycker jag att han på ett mycket skickligt sätt balanserade de olika stämmorna så att Schrekers spännande klangvärld fick fullt utrymme. Orkestern följde sin dirigent och deras insats får mitt oreserverade beröm.

Anton Bruckner är en gigant när det gäller symfonisk musik. Den andra symfonin i c-moll färdigställdes i sin ursprungliga version 1872. Trots att den fått nummer 2 föregicks den faktiskt av tre andra symfonier, en ”studiesymfoni” (1863), symfoni nr 1 (1866) och symfoni nr 0 (1869). Numreringen av hans tidiga symfonier är lätt förvirrande liksom de många revisioner och versioner som finns av alla hans symfonier. Kvällens konsert bjöd på en version av symfonin från 1877 i en utgåva av William Carragan från 2007, ett utmärkt val av Eschenbach.

Eschenbach valde ett relativt högt tempo i första satsen. Det kan absolut fungera och det finns det goda exempel på. Det innebär dock ett visst risktagande eftersom man riskerar att tappa bort de möjligheter till variation som finns i tempo och rytm. Med ett högt grundtempo kan man naturligtvis alltid bromsa det musikaliska flödet, men då uppstår problem när musiken blir rörligare eller snabbare. Då är helt plötsligt marginalerna små och resultatet blir lätt att musiken upplevs som trög eller jämntjock. Det här är en balans som många av de stora Brucknerdirigenterna klarat, men Eschenbach övertygade mig inte i det avseendet. Han verkade mer fokuserad på att åstadkomma storartade klanger och det gjorde han förvisso framgångsrikt.

Anton Bruckners symfonier är ofta uppbyggda i stora block och det gäller även den andra symfonin. För att man ska göra musiken rättvisa krävs att man ägnar stor uppmärksamhet åt fogarna mellan de olika blocken. Den som hanterar dessa med omsorg återskapar också den mystik som finns inbyggd i alla Bruckners symfonier. Fogarna kan ofta bestå av en paus, men det kan också vara en harmoni eller en rytmisk figur. Om alla dessa fogar eller övergångar görs på ”rätt sätt” så skapas också ett naturligt musikaliskt flöde som driver musiken framåt. Jag fick intrycket att Eschenbach valde att hasta förbi en hel del av dessa övergångar för att istället lägga all energi på andra delar. Det är självklart ett val som han gjort från sina utgångspunkter och säkert på goda grunder, men det innebär att en del av det som är essensen i Bruckners symfonier också går förlorad. Musiken reduceras till klanger och magnifika höjdpunkter och det finns säkert många som anser att det är gott nog, men det är inte tillräckligt.  Bäst framförde Eschenbach adagiot, möjligen för att tempovalet där gjorde att musiken fick tid att andas. Scherzot skulle ha mått bra av lite tydligare accenter för att understryka de för Bruckner så karaktäristiska pådrivande rytmer som återkommer i alla hans scherzi. Finalen var väl genomförd, men med samma reservationer som jag har avseende första satsen.  Sammanfattningsvis kan Eschenbach tolkning karaktäriseras som klangfull, saklig, direkt och lite fyrkantig.

Avslutningsvis ska filharmonikerna berömmas. De var storartade denna kväll, inte minst hornsektionen som satte särskild färg på såväl Schreker som Bruckner.

Staffan Sundkvist