I backspegeln: Leonard Bernstein

Kompositören och dirigenten Leonard Bernstein (1918-1990) hade det väl förspänt: charm, utseende och talang. Mannen bakom West Side Story blev tidigt en legend och historierna om denne självutbrännande man är många.

Hundraårsdagen av hans födelse har också blivit flitigt uppmärksammad på olika sätt under 2018. Ändå känns hans karriär så här i efterhand ganska splittrad mellan de olika rollerna som kompositör, dirigent, lärare och tv-personlighet. Han drömde alltid om att skriva ett riktigt mästerverk inom den seriösa konstmusiken, men frågan är väl om han egentligen hade tid eller kapacitet för det.  

Hur man än vänder och vrider på det, så går det ändå inte att komma ifrån att Leonard Bernstein var en av de mest spektakulära musikerna under 1900-talet. Han var dessutom en av de första att använda TV-mediet för att på ett pedagogiskt sätt sprida den klassiska musiken till nya samhällsgrupper, vilka kanske inte annars hade fått ta del av den.

Som ung studerade Bernstein dirigering för två av de mest kända dirigenterna under 1900-talet, Fritz Reiner och Sergej Kusevitskij. Själv slog han igenom med dunder och brak 1943, när han ersatte en sjuk Bruno Walter, som skulle leda New York Philharmonic Orchestra.

Parallellt med att dirigentkarriären tog fart under 1940 – och 50-talen, komponerade han dessutom en rad framgångsrika musikaler för Broadway, som On the Town, Wonderful Town och West Side Story. 1956 kom också ett av hans största verk, operetten Candide, med sin charmiga uvertyr, efter Voltaires berömda roman.

Även om Bernstein som kompositör alltid i första hand kommer att vara förknippad med just West Side Story, så skrev han också t.ex. symfonier, baletter, operor och en mässa. Till hans mest imponerande verk kan också nämnas den vackra, vemodiga Serenaden för violin och orkester (efter Platons Symposium) från 1954, som också har spelats in av en rad kända violinister. Ett annat engagerande stycke är den andra symfonin (1949, reviderad 1965), The Age of Anxiety, för piano och orkester. En mix av jazziga klanger och mörka, melankoliska tongångar, vilken faktiskt bildar en övertygande helhet.

Under 1960-talet hamnade Bernsteins karriär som dirigent i fokus. Som ledare för New York Philharmonic blev han en folkbildare av rang med sin breda repertoar och karismatiska personlighet. Någon större orkesterbyggare var han dock inte. Detta märks också tydligt i många inspelningar med orkestern, där klangen ofta är långt ifrån lika sofistikierad som hos kollegorna i Chicago, Boston eller Cleveland. Ändå är det oftast svårt att värja sig för spontaniteten och glöden som i allra högsta grad känns levande.

1969 avgick Bernstein som ledare för New York Philharmonic och fick därmed mer tid över som kompositör, samtidigt som han började dirigera europeiska orkestrar allt flitigare. Det var väl därför heller inte så märkligt att det stora tyska skivbolaget Deutsche Grammophon kontrakterade honom under 1970-talet. Framför allt kom Wiener Philharmoniker att bli hans orkester de sista decennierna. Han etablerade en unik kontakt med musikerna som tog honom till sitt hjärta. Med den ensemblen skapade han också en Mahlertradition i Wien, en stad som länge haft svårt att ta till sig den judiske kompositören, inte sällan av antisemitiska skäl.

Gustav Mahler var också den kompositör som låg den judiske Bernstein närmast om hjärtat. Han spelade in Mahlers symfonier komplett tre gånger under sitt liv, två gånger på skiva och en gång på DVD. Och det är väl kanske främst för sina intensiva och självutlämnande Mahlertolkningar, som han kommer att bli ihågkommen som interpret av klassisk musik.

Per Nylén